Sitter och funderar på vad jag betyder här i världen, vilka som betyder nåt för mig och vad jag har för roll i mitt livs teater. Jag skrev en gång i en av mina låtar att livet är ett spel man tvingas delta i, och lite så är det. Man har ju inte direkt nåt val? Jag är så glad över att jag känner att jag har hittat rätt för en gångs skull. Jag har min familj som alltid ställer upp, jag har pojkvännen som alltid finns där och hans föräldrar som alltid stöttar mig. Det känns så otroligt skönt att veta att man faktiskt inte är ensam (även om det känns så ibland). Det enda jag hade velat ändra på är såklart kompiskretsen som i nuläget är rätt död. Det finns liksom ingen kompiskrets längre, har inte kontakt med nån från klassen och ännu mindre med nån från österslätt. Den enda som finns där är Arvid. En kompis. Det är dock tillräckligt. Hellre ett liv med få människor som altid ställer upp än ett liv fyllt av folk som fegar ur när det verkligen gäller. Nae hörrni. Jag har det rätt bra ändå. Känns verkligen bra för en gångs skull. Att min sjukdomsbild däremot har blivit lite mer negativ är väl sådär men det fokuserar jag inte på längre, och det är ju bra tycker jag! Puss och kram! Ta hand om varandra