Förrut var du min bästa vän. Killen jag vände mig till så fort jag behövde en hand att hålla, en axel att luta mig mot, en famn att gråta i. En famn att stanna i. Killen jag alltid har fungerat så bra med, lika barn leka bäst, visst är det väl då. Du var killen som bokstavligen alltid fick mig att sväva på små moln, inte av förälskelse (visst fanns det en tid för det med, men du fattar?) utan av broderlig kärlek. Du var killen jag önskade alla skulle träffa för att du var annorlunda. Du var bättre, ja, bra mycket bättre än de flesta andra jag träffat. Du hade handen jag alltid höll, axeln jag alltid lutade mig mot, famnen jag alltid grät i.. Famnen jag alltid skulle stanna i..  Vad hände?