when you say nothing at all
Jag vet inte varför men ibland så känns livet bara sådär enformigt på nåt sätt. Tråkigt. Jag kan redan dethär liksom. Det känns gammalt, instängt, äckligt och ja, tråkigt. Jag har verkligen försökt att sluta klaga på saker och ting nu, men jag kan liksom inte hålla allt inom mig hela tiden. Det är därför jag skriver här. Det är min talan ut i världen.
Man börjar se nackdelarna med mycket aktivitet och lite ork. De syns klart och tydligt. Men jag har bestämt mig för att inte klaga. Det finns alltid de som har det värre.
Men om man någon gång mår himla riktigt förjävla bra (rent ut sagt) av att få ett sms som det nedan, är det dagar som denna. Fy fan va glad man blir. För att sedan återgå till sitt tråkiga liv, men med lite mera hopp, tro, kärlek för livet än innan.
Kommentarer
Trackback
