Min värld rasar samman och jag ligger där under. Under massorna och får ingen luft. Det är ingen som vet att jag är här nere, jag skriker men det hörs inte ett ljud. Det är ingen som letar bland sten och betong efter folk som skriker utan ljud, ingen vet att jag är här nere. Jag försöker röra mig men skräcken greppar tag om mig och släpper inte. Skräcken att mista det jag älskar mest. Jag gråter, men för vilken tröst? Det är ingen som vet att jag är här nere.