Den känslan skulle jag vilja skrämma iväg, få den att lysa med sin frånvara och inte sin närvaro.

Det jobbigaste med det är ju att man oftast inte får några svar. Man liksom bara sitter alldeles för länge och tänker alldeles för mycket på saker man inte borde tänka på. Tar på sig skulden för saker men inte borde ta skulden för och ler fast man egentligen inte alls är glad. Fast man egentligen inte alls vill le.

Idag är en sån dag då jag helst bara skulle vilja krypa ner under täcket och stanna där resten av livet. Men det går inte, jag är värd mer än att dö av syrebrist under täcket... right?

En äcklig känsla av ångest lägger sig på min rygg och kramar om mig, klamrar sig fast och hänger kvar i all evighet.

Att jag aldrig ska lyckas är allt som upprepas i mitt huvud. Att jag aldrig någonsin ska lyckas.