ja. Vad ska jag säga mina vänner? Vad vill ni höra? Vad vill ni att jag ska låta er veta? Hur lycklig ska jag vara för att passa in? "Kom som du är", jag är ledsen men de orden har förlorat min tillit för alldeles för länge sedan. Jag känner mig ibland som en blomma, nåt äckligt jobbigt ogräs. Jag växer alldeles för mycket, för lite, på fel plats eller helt enkelt på rätt plats på fel sätt. Det är för mycket för att bara ta in. De senaste 4 veckorna jag varit inlagd har jag blivit tillsagd att tänka. Jag har vänt ut och in på mina tankar och vad kommer jag fram till? Vad hittar jag? Inget. Inget. Att allt som är så lätt ska bli så svårt. Nu vill jag bort från sjukhusets filtar och alla mediciner. Inga mer maxdoseringar, inga mer lömska planer. Jag ska leva precis som jag vill. Jag önskar jag kunde säga att jag är lyckligare nu, men det går inte. För jag har i alla fall blivit så ärlig mot mig själv att jag inte ljuger. Därför mina vänner, tänker jag inte spela och säga att jag är lyckligast i världen. För det är allt annat än jag är.