Det värsta av allt, vet ni vad det är? Det är att jag lät EN enda person bli hela min värld. En enda person som hade makten över mig. på gott och ont. Jag litade på en enda person, fullt ut, och jag vet att det var ömsesidigt. Jag lät en enda person få möjligheten att få mig att bli någon jag inte är. Jag vet inte vem jag är längre. Självständig, stark och egen eller liten, svag, osynlig och obetydlig? Jag vet inte. Kanske en kombination? Känslan av att alltid känna att man inte behövs, att världen vore bättre utan en och att känna att man i alla lägen skulle vara bättre om man inte va lite mer som nån annan. Om man var lite mer som nån annan än en själv. Jag duger som jag är. Haha, om ironi hade märkts här ändå. Shit pommes alltså. Nae, skulle inte tro det va? Dom där sorgsna ögonen, ett fejkat smile, tröjor i loos fit för att dölja så mycket som möjligt fast det snart inte finns något kvar, de helt normala men ack så osmickrande låren, de där lite för tränade och maskulina vaderna, de små fötterna, bara 165 - var går gränsen för dvärjväxt?.. Nae hörni, jag kan inte låtsas att jag är glad för det är jag inte. Det hade inte funnits anledning för mig att vara borta såhär länge om allt hade varit okej. Och allt för att Jag gjorde felet att låta någon lära känna mig, lura i mig att dom "älskar the real deal" fast dom inte sett den, att låta en enda person ta makten från mig och förändra mig. Lura i mig att jag var älskad. Fy fan. Tack för den. Som grädden på moset har jag tydligen fått mej en LOB i registret, fast det borde vara en handräckning och inte lob.. Vafan, vad händer med mig? Va, ska jag behöva bekräfta mig för alla som undrar, förklara för alla som vill veta och prata om allt som hänt precis som att det var någon annan och inte jag som inte vill mer. Det funkar inte så, och det trodde jag alla visste.. Tydligen inte. Vi får se. Idag är inte min dag. Märks det?