En krossad dröm om att få leva väl
Jag har blivit tillsagd att le. Att aldrig visa mig svag, att inte ge någon njutningen i att se mig gråta. Jag har lett hela mitt liv. Vad exakt har det gett mig? Vad har jag fått ut av att aldrig visa mina äkta känslor över saker och ting? Ja, mina vänner, det kan jag inte svara på. Just nu lever jag i en delad värld, jag vet inte ens om jag kan kalla det för En värld längre. Jag ler och är lika glad som alltid i skolan. Varje dag, nästan. Det finns ingen som ser på mig hur jag mår i skolan. Frågar någon, är svaret givet. "Jag mår bra". "Jo då, synd att klaga". För vad har jag egentligen att klaga på? Varför skulle jag ha det sämre än någon annan?
"Linnea, vi ska utreda dig för schitzofreni".
Jag kan inte riktigt beskriva alla tankar som flyger omkring i mitt huvud. På måndag är det 2 veckor sen jag blev utskriven och vad har hänt sen dess? Jag blev lovad stöd och samtal på mottagningen, vad har jag fått? 1 samtal. Det funkar inte. Jag lever just nu i min medicinska värld. Tar maxdos lugnande som inte funkar, 2 sömntabletter som inte funkar, en insomningstablett som inte funkar och en antideppressiv som funkar sådär. Bra? Nja. Men vem är jag att klaga? Hur kan jag påstå att jag har det sämre än nån annan? Jag har blivit tillsagd att le hela mitt liv, men jag orkar inte le. Jag har aldrig visat riktiga känslor, för det orkar jag inte med.
Det finns de som inte tror att jag någonsin mött motgång. Det finns de som tror att jag trivs att vara ensam. Det finns de som tror att bara för att jag inte hör av mig så vill jag inte ses. Motgång, haha. Vad fan ska jag säga? Motgång är en del av mitt liv som jag vant mig vid. Ensamhet skrämmer mig, något enormt, jag har alltid avskytt ensamhet. Att jag inte hör av mig, jag vill inte störa. Jag vill inte vara ivägen.
På under 1 år har jag varit så nära att ge upp x-antal gånger att det skrämmer mig. Tanken på att jag, JAG av alla människor kan må såhär dåligt gör mig illa. Nej mina vänner. Nu känns det som att jag lagt ut hela mitt liv på internet, och kanske är det så. Men jag skiter i det. För vad är väl hemligt idag ändå?
"Linnea, vi ska utreda dig för schitzofreni".
Jag kan inte riktigt beskriva alla tankar som flyger omkring i mitt huvud. På måndag är det 2 veckor sen jag blev utskriven och vad har hänt sen dess? Jag blev lovad stöd och samtal på mottagningen, vad har jag fått? 1 samtal. Det funkar inte. Jag lever just nu i min medicinska värld. Tar maxdos lugnande som inte funkar, 2 sömntabletter som inte funkar, en insomningstablett som inte funkar och en antideppressiv som funkar sådär. Bra? Nja. Men vem är jag att klaga? Hur kan jag påstå att jag har det sämre än nån annan? Jag har blivit tillsagd att le hela mitt liv, men jag orkar inte le. Jag har aldrig visat riktiga känslor, för det orkar jag inte med.
Det finns de som inte tror att jag någonsin mött motgång. Det finns de som tror att jag trivs att vara ensam. Det finns de som tror att bara för att jag inte hör av mig så vill jag inte ses. Motgång, haha. Vad fan ska jag säga? Motgång är en del av mitt liv som jag vant mig vid. Ensamhet skrämmer mig, något enormt, jag har alltid avskytt ensamhet. Att jag inte hör av mig, jag vill inte störa. Jag vill inte vara ivägen.
På under 1 år har jag varit så nära att ge upp x-antal gånger att det skrämmer mig. Tanken på att jag, JAG av alla människor kan må såhär dåligt gör mig illa. Nej mina vänner. Nu känns det som att jag lagt ut hela mitt liv på internet, och kanske är det så. Men jag skiter i det. För vad är väl hemligt idag ändå?
Kommentarer
Trackback
