Kan inte säga det bättre än Petter just nu, det känns som att jag svävar mellan natt och dag. Allt har rasat för en alldeles för lång tid sedan och vad har jag kunnat göra åt det? Inget. Allt har bara raserats och jag har inte ens tänkt tanken att bygga upp allt igen, nej jag har försökt i över ett år att bygga nytt över det som rasat, att ha det nerbrunna hoppet under något jag kallar för tro. Vad ska man göra för att en enda dag få kalla sig lycklig? Hur kommer man dit? Kan inte fatta att jag är tillbaka precis där jag började för snart ett och ett halvt år sedan, allt börjar svaja, livet, vänner, allt. Musik? Nae. Inte idag. Jag vill bort, långt långt bort från mig själv. För det är bara mig själv jag har att skylla. För vem kan väl se att jag mår dåligt?