Jag är så glad. Så himla glad. Jag lever. Livet just nu är som en dans på rosor, utan en endaste tagg. Jag har mina fina vänner som stöttar mig och min finfina familj som alltid ställer upp i alla lägen. Jag har en mamma som är så bra att ord inte räcker till och en pappa som är lika jävla bra alltså. Jag har två underbara bröder som jag älskar över allt annat. Jag har en säng att sova i, tak över huvudet och mat att äta. Tänk att allt som jag innan tog för givet är så otroligt vackert nu. Att ens tänka tanken att jag inte ska leva mer känns bissart. Nu i alla fall. Viljan var så stark inom mig att jag skulle avsluta livet på jorden men tänk så mycket jag lärt mig. Allt är nu vackert, skört men vackert. Jag kan inte vara mer tacksam för livet än jag är just nu. Allt flyter på bra och att jag skulle ha en PSD och en depression känns helt konstigt. Det är inte jag. Jag är flickan med leendet som aldrig försvinner. Jag är flickan som hjälper andra men samtidigt hjälper mig själv. Tänk så mycket man kan förändras på ett år. Tänk. Jag ska leva, och jag ska leva fullt ut. Till varje pris. Puss!