Kan inte förklara hur mycket jag älskar denna pojken alltså. Han har på (snart) tre månader lyckats få mig känna mig älskad. Jag hoppas att det håller för alltid, det här är något jag unnar alla, men alexander vill jag ha för mig själv. Kanske lite för mycket själv... Äh alltså jag vet inte, jag är rädd för så mycket. Att jag gör nåt, att jag inte gör nåt, att jag säger nåt, att jag sviker omedvetet, att jag inte säger nåt, att jag inte är söt nog, att jag inte är smal nog, att jag inte är den han vill ha. Listan kan göras lång med jag vet var jag har MIN Alexander, yes, han är min, och bara min. Det är därför jag kan le när jag skriver detta. Puss och kram, jag älskar dig Alexander