Har fått en fråga "Du pratar ofta om din morfar, vem var hen egentligen?"

 

Ja du. Vem var min morfar? Han var världens snällaste man, omtyckt av i stort sätt alla han var i kontakt med, i alla fall vad jag vet. Morfar var min stora förebild och jag vet att han var det för många andra med. 
Jag och morfar hade något speciellt, vi var bästa vänner hela min tid med honom. Morfar och jag pratade om allt, precis allt. Morfar var en mycket musikalisk man, han spelade nästan allt man satte i händerna på honom. Jag kommer ihåg så väl hur jag älskade när han spelade piano hemma när jag bad honom om det. Han gjorde allt för mig. Jag gjorde allt för honom. Morfar och jag spelade rätt ofta duetter, han på piano och jag på fiol, han var alltid pedagogisk och positiv mot mig då. Ytterst sällan fick man negativ kritik av honom, när det gällde musik. Men han visste hur det skulle låta och han visste på något genialiskt sätt även hur han skulle göra för att få det att låta som han ville. Han var mitt allt. Morfar var rektor på musikskolan i Karlshamn och ledare för både karlshamns musiksällskap och karlshamns musikkår. Han arrade en massa musik som vi fortfarande har stor nytta av i båda orkestrarna. Jag vet att morfar var omtyckt för att han var sig själv. Han hade det härligaste skrattet av de alla och kan kunde sin sak. Att jag fick ha en sådan morfar har gjort mig till vem jag är idag. Kan knappt förstå att det är så längesen han lämnade livet på jorden.. Men jag vet att han har det bra i sin himmel och vakar över mig och de han älskade varje minut av dagen. 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. Alltid. Han är min morfar och jag älskar honom fortfarande. Men hur mycket jag än älskar honom kan jag inte rå för att jag inte orkar gå till hans grav så mycket som jag skulle vilja. Jag gråter alltid vid hans grav. När jag väl tar mig dit har jag alltid antingen blommor eller ljus med mig. Eller både och. Jag lämnar honom aldrig utan någonting. Världens bästa morfar, jag älskar dig. "Vi ses en dag i din himmel".