Jag är så otroligt tacksam för att jag har alla mina nära och kära som alltid stöttar mig, no matter what. Känns så bra att veta att vad som än händer kommer de där underbara människorna inte försvinna ur mitt liv som så många andra gjort. Jag har typ 3 kompisar här i karlshamn. Inklusive min fina pojkvän. Alltså 2 kompisar kvar. Det är i alla fall så det känns. Tänker inte nämna några namn men jag tror de som vet med sig att vi snackar och umgås ibland känner sig träffade. 

Jag har visst alltid varit tjejen som haft mer kul med killar, haft mer killkompisar och umgåtts minst lika mycket med killar som med tjejer. Men det har alltid funkat för mig. Eller ja. I min (fina) klass OP10 var vi ju bara en kille till en massa tjejer så då var det som det var, men det är nog inte så många från klassen som kan säga att de "alltid finns vid min sida" som de en gång lovat. Men jag är absolut INTE bitter. Jag är glad. Och så längtar jag till medevi och mina kompisar där. För där vet man, alla känner alla, alla ställer upp för alla och alla är bekväma med att vara sig själv med alla andra. Så jävulskt skönt att kunna vara sig själv, helt och hållet, i typ 2 månader om året. Borde va så jämt..! 

 

Nu ska jag gå ner och se en stund på tv. Imon är jag ledig från praktiken så då ska jag sova länge (alltså inte gå upp 05.30) och sen till sjukgymnasten. 

 

Det var vad jag hade att säga. Puss och kram mina vänner (och övriga).