Var jag verkligen lyckligare då? Alltså jag vetifan om jag var det. Fast ändå, det var innan alla problem uppstod. Innan alla röster, innan all osäkerhet och innan all stress. Jo men jag mådde faktiskt rätt bra. Men frågan återstår ju, var jag lyckligare? Det kan jag faktiskt inte svara på. Men jag var nöjd. Nöjd med mig själv, vännerna runt omkring mig, min plats i livet helt enkelt. Det var ju så mycket lättare då. Innan all press kom. Innan gymnasiet, utanförskapen och den dåliga självkänslan. Ja hörrni, tänk va mycket man kan gå igenom på så kort tid. Och så mycket gladare man kan bli av bara några få personer. Men vet ni vad? Idag... Då är jag så lycklig att det är löjligt. Kär, lycklig, nöjd med studierna, nästan nöjd med mig själv och nöjd med min insats i allt jag gör. Det är ju alltid nåt. Eller hur? Puss!