Så sitter man här igen och livet känns aningen jobbigt. Eller ja, jobbigt och jobbigt.. Det känns lite "motigt" just nu. Jag får inte träna, jag klarar inte av att äta, jag klarar inte av att vara i skolan, jag funderar på att sluta spela fiol, jag sjunger inte för att det är kul längre, jag vet inte vem jag är längre. Jag trodde denhär perioden skulle gå över men nu har jag varit i den länge. Jag känner inte igen mig själv. 

 

Men.

 

Jag har slutat röka, jag står starkare än jag gjort på länge, jag vågar berätta för världen om mina problem, jag vågar dela med mig och hjälpa andra. Jag går i skolan (fast jag inte orkar), jag känner mig vacker med min fina pojkvän och känner på mig att nåt fint är på g. 

 

Jag saknar dig Alexander. Kom hem så jag får pussas och kramas!