Känner mig så tagen just nu. Jag kan inte kontrollera minsta lilla i mitt liv känns det som. På praktiken går jag ju såklart med handledare som låter mig göra rätt mycket men sen kommer det ju alltid nåt som händer och Eva, finaste handledaren jag haft, har ryggskott. Och nu har det varit kaos med vem jag ska gå med och vem frida (den andra eleven) ska va med. Allt har varit så bra innan när man visste vem man skulle va med på dagen men denna helgen har varit rätt jobbig faktiskt och idag var det för tufft för att jag skulle kunna göra nåt bra på jobbet så jag blev hemskickad. Lika bra det. Men vad händer när man kommer hem då?  Precis som att ångesten försvinner när man är själv!? Inte då! Jag gjorde någa övningar som jag fått av sjukgymnasten för att träna lite i alla fall. Vill ju träna. Me det går verkligen inte, men nu, nu ska jag fan ta tag i allt som tynger mig, min kropp och själ ska få sig vad de behöver och jag ska inte slarva med nåt mer. Jag ska börja dricka näringsdrycker trotts att jag nästan har slutat med vad som är anledningen till det. Där emot mår jag nu illa om jag äter varm mat eller dricker något varmt, fattar inte.. Kan inte njuta av maten längre, inte ens kyckling funkar nu. Jaha. Då blir det näringsdryck då. Nu känner jag att jag skriver alldeles för mycket igen men jag mår bra när jag får det ur mig. Det är liksom lite ångest som försvinner när jag får svart på vitt att jag inte är ensam. Brukar få en del kommentarer som är mycket fina om jag skriver om jobbiga saker och det är väl vad detta är. 

 

Jag har nästan helt slutat äta. Enligt andra, frågar du mig så har jag bara minskat lite. Jag äter uppenbarligen tillräckligt för att stå på benen och det är ju det man vill. Jag blir inte hungrig längre och det känns bra. Fast ändå inte. Jag vill ju äta men jag är så rädd också samtidigt. Jag har en.. eller ja 2.. eller fast nej. 1 ätstörning. Men jag kommer inte ihåg vad hon kallade det. Det är alltså så att jag äter för mycket för att det ska klassas som anorexia och jag spyr ibland upp maten men hetsäter inte så därför har jag inte heller bullemi.. Men nu har då min läkare och terapeut blivit lite oroliga över detta och jag ska få näringsdrycker för att kompensera.. 

 

Tänk va mycket lättare det kan bli om man får skriva. Det där med att skämmas för att jag är sjuk har jag kommit över för länge sen! It's all over! No shame! Känner mig stark som kan berätta för alla som hittar hit att jag har en allvarlig ätstörning fast man kanske inte ser det på mig. Jag är inte smal, det vet jag.. Alltså riktigt smal, sjukligt smal det är jag ju bara inte liksom. Jag vill träna för den kropp jag har nu känner jag  mig inte hemma i. Låren går ihop för mycket, jag som innan såg hjulbent ut på kort ser nu kobent ut istället och jaf hatar det. Hur jag än står går mina lår ihop. Det ska dom inte göra. Inte så mycket.. Jag ska kämpa med detta nu, men min kära pojkvän som stöd och såklart min familj.

 

Att få dela med sig av hur man känner är ju inte alltid dåligt. Jag vet att det finns SÅ HIMLA MÅNGA där ute  som känner igen sig, kanske inte i allt, men i mycket. Jag vet att det ibland kan lätta på känslorna lite både för mig som skriver och för den läsare som känner igen sig. Det ger så himla mycket att veta att man verkligen inte är ensam...

 

Puss och kram på er alla! Nu ska jag sova så jag orkar med morgondagen.