Jag sitter alltså här igen, framför datorn och skriver. Känns som att det är det enda jag gör nu för tiden... Utom när jag är på sjukhuset eller på praktiken alltså. Mest känner jag att jag måste ta tag i mitt liv, men, jag orkar inte göra nåt när kroppen inte hänger med. När allt jag gör blir fel, men jag försöker ändå och jag måste faktiskt få skryta med att detta är den längsta perioden på typ 2 år mellan gångerna jag varit inlagd, och jag har inga planer på att bli det heller, vilket innebär att "rekordet" kommer slås lätt. Vill tacka mina närmaste för att ni alltid finns där och för att ni har hjälpt mig så mycket de senaste åren jag varit sjuk. Det betyder verkligen allt. Känns så himla bra! Puss och kram på er alla!