Som många säkert vet har jag de senaste åren mått rätt dåligt. Jag går just nu på terapi i Karlskrona för detta, just för att få ordning på alla känslor, för att sluta vara rädd att känna. Det går faktiskt rätt bra.

Jag funderar ofta på hur lycklig jag just nu faktiskt är. Hur mycket jag har i mitt liv som gör mig glad. Jag har fått så himla mycket kärlek, inte minst de senaste 2 åren. Sen jag träffade Alexander.  Jag har lärt mig att stå på egna ben och fatta beslut för mig själv som faktiskt leder till något bra.

Jag hade inte kunnat ge ett äkta leende på sååå länge innan, men nu, nu har jag inte längre något behov av att dölja mina känslor, varken för mig eller för andra. Är jag ledsen så är jag ledsen, är jag glad så är jag glad. Och så är det ju för alla, eller hur? Varför skulle just mina känslor vara så dåliga att jag skulle behöva dölja dem? Även glädje? Vem döljer medvetet glädje? 

Idag, speciellt, ligger jag här i soffan och tänker på mitt livs resa, hur jag tagit mig dit jag är idag. Det gör mig både ledsen och glad. Ledsen när jag tänker på vad som hände, vad jag, som liten flicka, utsattes för, men även glad. Glad när jag tänker på vilken styrka jag har inom mig. Jag har tagit mig igenom diverse saker som hänt och visst har det varit gropar och gupp på min väg, men jag ligger ändå här i soffan, helskinnad och lycklig. 

Hade någon sagt till mig för 3-4 år sedan att jag skulle vara lycklig hade jag dragit på ett fejkat leende och sagt: tack! Men samtidigt tänkt: idiot, det vet både du och jag att det ren lögn. 

Samma sak tänkte jag om de som sa till mig att jag var stark. Jag kände mig inte alls stark, snarare feg, svag och dum. Med betoning på KÄNDE. Idag känner jag inte alls att jag är feg svag eller dum. Snarare raka motsatsen! Precis som de där vänliga själarna sa till mig då, när jag bara var inne i mitt eget mörker.

Det jag försöker säga är att man måste få tvivla på sig själv, man måste få må dåligt, man måste få dölja sina känslor och fejka ett leende.. Men man måste också få höra de där orden. "Du är stark", "jag tror på dig", "du klarar det här".. Och inte minst "JAG ÄLSKAR DIG". 

För vem skulle jag varit idag om jag inte varit den jag var då? Det känns ibland som 2 helt olika personer, det känns så avlägset. Men ändå så nära. 

Men! Nu är jag glad, lycklig, ärlig och jag är kär. Jag är tacksam och jag är stark. Jag är en person idag som jag då, för några år sedan, hade avgudat på håll och velat vara som. 

Jag tror inte jag kommer längre just nu. Om du orkat läsa allt, grattis. Om inte. Det är lugnt! 

Vi hörs!