Jag har gått igenom så himla mycket denna sommaren. Jag har varit både glad och ledsen, men mest glad. Jag har fått bo ett tag hos Alexander, jag har jobbat och verkligen trivts där, jag har haft 5 veckors uppehåll i min terapi, jag har festat och jag har skrattat. Självklart har det funnits mer jag kunde skrivit här ovanför men jag stannar där. Jag är i skrivandets stund helt överrumplad av känslor, bra känslor. Jag har faktiskt inte mått såhär bra på ja, jag vet inte hur länge. Jag har trots min nyligen påbörjade traumabearbetning mått riktigt bra de senaste veckorna. Jag har fått vara med människor som vill mig väl. Det innebär både kompisar från Österslätt-tiden och kompisar jag fått nu sedan jag och Alexander blev ett par. Jag har så stor respekt för dethär med kompisar. Jag har någonstans en rädsla för att bli "övergiven", men den är riktigt långt borta! Inte alls så närvarande som den var innan. Jag är så stolt över mig själv faktiskt. Jag är stolt över att jag låter mig själv göra det jag själv vill, det jag tror är bäst för mig, det min kropp säger mig och det jag verkligen tycker om. Jag har fått göra saker denna sommaren jag aldrig hade trott, jag menar, få BO med Alexander, att få spela fiol med Alexander Rybak, att få jobba med människor som jag kan lita på, att få träffa alla kompisar, att få tillbringa några dagar i Medevi, att faktiskt trivas med mig själv. Precis som jag är. Visst, det finns ju saker jag skulle vilja ändra på, men jag kan ändå acceptera att jag är jag och hur mycket jag än ändrar kommer jag alltid vara just jag. Kan ni förstå känslan!? Jag tror faktiskt inte det.