Att fundera om kvällen
Jag ligger ofta antingen i soffan eller i sängen vid den här tiden på dygnet.. Ofta resulterar det i att jag ligger och tänker, funderar, filosoferar och ser ljus i olika tunnlar, och då menar jag inte kommande tåg, nej jag menar att jag ser ett slut på lidande och en väg ut ur jobbiga situationer.
Som många säkert vet har jag de senaste åren mått rätt dåligt. Jag går just nu på terapi i Karlskrona för detta, just för att få ordning på alla känslor, för att sluta vara rädd att känna. Det går faktiskt rätt bra.
Jag funderar ofta på hur lycklig jag just nu faktiskt är. Hur mycket jag har i mitt liv som gör mig glad. Jag har fått så himla mycket kärlek, inte minst de senaste 2 åren. Sen jag träffade Alexander. Jag har lärt mig att stå på egna ben och fatta beslut för mig själv som faktiskt leder till något bra.
Jag hade inte kunnat ge ett äkta leende på sååå länge innan, men nu, nu har jag inte längre något behov av att dölja mina känslor, varken för mig eller för andra. Är jag ledsen så är jag ledsen, är jag glad så är jag glad. Och så är det ju för alla, eller hur? Varför skulle just mina känslor vara så dåliga att jag skulle behöva dölja dem? Även glädje? Vem döljer medvetet glädje?
Idag, speciellt, ligger jag här i soffan och tänker på mitt livs resa, hur jag tagit mig dit jag är idag. Det gör mig både ledsen och glad. Ledsen när jag tänker på vad som hände, vad jag, som liten flicka, utsattes för, men även glad. Glad när jag tänker på vilken styrka jag har inom mig. Jag har tagit mig igenom diverse saker som hänt och visst har det varit gropar och gupp på min väg, men jag ligger ändå här i soffan, helskinnad och lycklig.
Hade någon sagt till mig för 3-4 år sedan att jag skulle vara lycklig hade jag dragit på ett fejkat leende och sagt: tack! Men samtidigt tänkt: idiot, det vet både du och jag att det ren lögn.
Samma sak tänkte jag om de som sa till mig att jag var stark. Jag kände mig inte alls stark, snarare feg, svag och dum. Med betoning på KÄNDE. Idag känner jag inte alls att jag är feg svag eller dum. Snarare raka motsatsen! Precis som de där vänliga själarna sa till mig då, när jag bara var inne i mitt eget mörker.
Det jag försöker säga är att man måste få tvivla på sig själv, man måste få må dåligt, man måste få dölja sina känslor och fejka ett leende.. Men man måste också få höra de där orden. "Du är stark", "jag tror på dig", "du klarar det här".. Och inte minst "JAG ÄLSKAR DIG".
För vem skulle jag varit idag om jag inte varit den jag var då? Det känns ibland som 2 helt olika personer, det känns så avlägset. Men ändå så nära.
Men! Nu är jag glad, lycklig, ärlig och jag är kär. Jag är tacksam och jag är stark. Jag är en person idag som jag då, för några år sedan, hade avgudat på håll och velat vara som.
Jag tror inte jag kommer längre just nu. Om du orkat läsa allt, grattis. Om inte. Det är lugnt!
Vi hörs!
Jobba jobba jo-obba
Jaha, nu ligger jag i min säng och ser tillbaka på en helg full med jobb. Det har ändå gått bra tycker jag. Kul med jobb, även om det är jobbigt att ta sig dit ibland så är det såååå värt det! Mår bra av dethär!
Men nu, nu ska jag vara ledig måndag och tisdag, jobba onsdag, torsdag sen ska jag och Alexander till Malmö, för jag är TREDAGARSLEDIG!!!? Så skönt att vara ledig en hel helg liksom.
Nu: godnatt mina vänner, ovänner och övriga. Vi hörs!
26 grader varmt och jag är inne
Jaha, hur många gånger har folk inte påpekat att man MÅSTE vara ute när solen är framme? Jag har dagen till ära varit inne i Karlshamn och varit ute och gått. Jag är helt överhettad. Mår typ dåligt. fast bara i kroppen, själen är överlycklig! Kroppen vill dock inte vara ute just nu, så därför, bara därför är jag för tillfället inne. I soffan. Framför tvn. Men det känns helt okej. Just nu. Jag kommer förmodligen gå ut och njuta av sommarvärmen senare. Men just nu? Nu är det soffan och litervis med vatten som gäller! Ta hand om er!
Vet ni?
Jag har gått igenom så himla mycket denna sommaren. Jag har varit både glad och ledsen, men mest glad. Jag har fått bo ett tag hos Alexander, jag har jobbat och verkligen trivts där, jag har haft 5 veckors uppehåll i min terapi, jag har festat och jag har skrattat. Självklart har det funnits mer jag kunde skrivit här ovanför men jag stannar där. Jag är i skrivandets stund helt överrumplad av känslor, bra känslor. Jag har faktiskt inte mått såhär bra på ja, jag vet inte hur länge. Jag har trots min nyligen påbörjade traumabearbetning mått riktigt bra de senaste veckorna. Jag har fått vara med människor som vill mig väl. Det innebär både kompisar från Österslätt-tiden och kompisar jag fått nu sedan jag och Alexander blev ett par. Jag har så stor respekt för dethär med kompisar. Jag har någonstans en rädsla för att bli "övergiven", men den är riktigt långt borta! Inte alls så närvarande som den var innan. Jag är så stolt över mig själv faktiskt. Jag är stolt över att jag låter mig själv göra det jag själv vill, det jag tror är bäst för mig, det min kropp säger mig och det jag verkligen tycker om. Jag har fått göra saker denna sommaren jag aldrig hade trott, jag menar, få BO med Alexander, att få spela fiol med Alexander Rybak, att få jobba med människor som jag kan lita på, att få träffa alla kompisar, att få tillbringa några dagar i Medevi, att faktiskt trivas med mig själv. Precis som jag är. Visst, det finns ju saker jag skulle vilja ändra på, men jag kan ändå acceptera att jag är jag och hur mycket jag än ändrar kommer jag alltid vara just jag. Kan ni förstå känslan!? Jag tror faktiskt inte det.
Men mest av allt, vill jag tacka Alexander. Jag vill tacka för att han ställer upp och att han lyssnar. Jag vill tacka för att han ger mig den kärlek jag så länge drömt om. Alltså, jag har ju fått kärlek av min fantastiska familj, men detta är ju helt annan kärlek. Alexander har verkligen bevisat denna sommaren att han är en person jag bara inte vill vara utan. Jag är så himla glad över att ha en person som honom i mitt liv. Någon att älska och att bli älskad av!
Nu då? Vad händer nu? När jag skrutit om hur bra jag mår? Ska jag låsa i mig på toa och bryta ihop efter att ha ljugit ihop allt detta? Eh.. Nej? Jag behöver inte det, för jag ljuger inte ihop någonting. Nu ska jag bara kolla på foton och filmer på mobilen och le. Le för att livet är så himla värt att leva.
Tack alla ni som stöttat mig och läser detta. Tack. Utan er hade jag inte kunnat skriva detta. Tack!
